Hur kan samverkan gå till?
Forskare/studenter och verksamma i samhället kan samverka för ett ömsesidigt utbyte på många olika sätt. Här fokuserar vi på samverkan kring kärnan i forskningen, och därmed den forskningsbaserade utbildningen: analysen. Vi tar också upp samverkan kring innovationer utifrån analyserna.
Olika forskare kan använda olika ord för det vi här kallar analys. Tillvägagångssätten kan också skilja sig åt och bero på bland annat vad det är forskaren/studenten analyserar (föremål, texter, handlingar, företeelser etc.), på vilken nivå i samhället eller världen (mikro, meso, makro) och inom vilken forskningstradition. Även för det vi kallar innovationer används ofta andra ord. Vi använder begreppet innovation för att det används inom forskningspolitiken och av många finansiärer och stödenheter på lärosäten. En vanlig definition idag är att det är något nytt, som har nyttiggjorts och bidrar till nytta i samhället.
En analysprocess inom forskning och utbildning innebär förenklat att en forskare/student analyserar något slags material utifrån någon slags problemformulering och kommer fram till några slags slutsatser. Slutsatserna kan bland annat innebära nya idéer som kan komma till användning och bidra till nytta (bli innovationer). Momenten i processen sker sällan i en enkel kronologisk ordning, och en innovationsprocess behöver inte komma efter att analysprocessen är klar, utan kan mycket väl vara en integrerad del av den. Den kan också starta långt efter.
Graden av samverkan med verksamma i samhället under processerna kan variera stort mellan olika projekt: den kan till exempel ske i olika många moment och vara olika djupgående under de respektive momenten. Samverkan kan även vara olika djupgående i olika moment under ett och samma projekt.
Forskaren/studenten kan till exempel samverka djupgående med en organisation kring problemformuleringen och materialinsamlingen, men sedan bara stämma av analyser och slutsatser med organisationen. Och organisationen kanske använder slutsatserna som underlag för något utvecklingsarbete, utan att involvera forskare/studenter.
Eller så kanske forskaren/studenten tvärtom börjar samverka mer med organisationen under analysarbetet och kanske även fortsätter samverka efter detta. Det kan vara för att utveckla nya idéer som omsätts i praktiken; eller för att tillsammans sprida forskningsfrågor, metoder och resultat till forskningssamhället (presentera vid vetenskapliga konferenser, skriva artiklar etc.); eller för att bidra gemensamt till vidareutveckling av en högskolekurs.
Samverkan i forsknings- och innovationsprojekt
Det finns ett flertal forskningsfinansiärer som uppmuntrar forskare att samverka med aktörer i samhället. Det gäller särskilt när finansiärerna delar ut medel för att forskare ska bidra till förståelsen eller hanteringen av problem eller utmaningar i samhället. När det gäller innovationer finns det finansiärer som ger (eller lånar ut) medel till antingen forskare eller verksamma i samhället, eller både och. Även högskolor och universitet kan ge visst finansiellt stöd för samverkan och innovation till anställda och studenter.
Lärosäten erbjuder olika typer av stöd till forskare, studenter och organisationer för att till exempel hitta samverkanspartners och finansiering. Ett problem när det gäller hum/sam, är att forsknings- och innovationspolitiken länge satsat främst på vetenskapsområden som teknik, naturvetenskap och medicin, samt en begränsad andel samhällsvetenskapliga ämnen.
Men under de senaste åren har det vuxit fram en insikt om behovet av en större mångfald ämnen, för att till exempel kunna tackla komplexa samhällsutmaningar. Både finansiärer och stödenheter på universitet och högskolor försöker därför bland annat bli bättre på att stödja hum/sam.
Samverkan i utbildningar
Samverkan kan bidra till studenters utveckling på flera sätt. Förutom att de kan få insyn och kontakter i olika verksamheter, kan de få hjälp att utveckla kompetenser från utbildningen. Genom samverkan kan de till exempel lära sig mejsla fram så relevanta och nyanserade problemformuleringar som möjligt och lära sig att utmana sina analyser och slutsatser så att de blir så adekveta som möjligt. De kan också lära sig hur de kan samverka med berörda aktörer utifrån sina analyser, för att se till att utveckla idéer som faktiskt kan nyttiggöras och leda till nytta (innovationer).
Samverkan kan genomsyra en hel kurs, till exempel genom att studenter samverkar med verksamma i samhället kring flera delar av analys- och innovationsprocesser inom ramen för uppsatsarbeten och liknande. Men det kan också vara ett kortare inslag i kursen. Studenter kan bland annat passa på att samverka med representanter för organisationer under gästföreläsningar eller studiebesök, till exempel kring en viss problemformulering.
Forskare som undervisar behöver ibland inte ens söka upp aktörer utanför studentgruppen för att få till samverkan. I uppdragsutbildningar och fortbildningar är studenterna själva verksamma i samhället. Forskarna som håller i utbildningarna kan med andra ord skapa uppgifter där de och studenterna själva kan samverka kring analys- och innovationsprocesser. I kurser som är öppna för alla, är dessutom studenterna ofta verksamma inom olika organisationer. Det gäller inte minst vid många fristående kvälls- och distanskurser. Studenterna kan då både vara samverkanspartners till varandra och till forskarna.